Gold-formen (även Orange) är en avelsform av Aphyosemion australe där det bruna pigmentet fallit bort och kroppen blivit orangegul. Den dök upp i tyska odlingar på 1950-talet och är idag vanligare i handeln än vildformen. Arten är icke-annuell: rommen behöver ingen torrperiod, vilket gör den till den självklara första killifisken.

Hanarna är orangegula till gyllene med vita till ljusröda prickar och en lyrformad stjärtfena med förlängda vita spetsar. Honorna är blekare gula, rundare och saknar fenutskott. Könen syns tydligt från 3 månaders ålder.

• Temperatur: 20–26 °C.
• pH: 5,5–7,0. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 2–10, KH 1–5. Mjukt, lätt surt vatten med ekblad eller torv passar bäst.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 50–180 ppm.

Svag strömning och lugnt vatten. Killifiskar kommer från små skogsbäckar. God ytrörelse räcker.

Mörk botten, ekblad, mossa och skuggande växter. Flytväxter dämpar ljuset, färgen framträder bäst i dunkel. Lekmoppar av garn ger lekplats och gömställe.

Köttätare. Frusna mygglarver, artemia, daphnia, cyclops. Levande föda ger bäst färg och lekvilja. Torrfoder tas motvilligt.

Lägger några ägg om dagen i mossa eller lekmopp. Äggen är sega och tål hantering: plocka dem för hand varannan dag till en skål med vatten och en droppe metylenblått. Kläckning efter 12–18 dygn. Ynglen tar mikromask och nykläckt artemia direkt.

Viktigt: håll Gold-formen strikt skild från den vildfärgade. De korsar sig fritt och avkomman blir blandad brun. Kortlivad art, odla kontinuerligt.

Fredlig, men hanarna visar upp sig hårt i små kar. Ett par eller en hane med två-tre honor. Passar med små lugna arter, men bäst artrent.

• Hanen jagar honan: för få honor.
• Hoppar ut: lock.
• Rom möglar: metylenblått i kläckskålen.
• Bruna yngel: stammen har blandats med vildform.

Vi håller Gold och vildfärgad i separata kar och byter aldrig håv mellan dem, för att stammarna ska förbli rena.

Aphyosemion australe Gold: lika lätt som vildformen, men gyllene. Bra första killi, och en snygg kontrast till den bruna.

Limnophila sessiliflora kommer från Asien och kallas ambulia i handeln. Den förväxlas ofta med Cabomba, som ser snarlik ut men är betydligt kinkigare. Sessiliflora klarar svagt ljus, behöver inget CO2 och växer snabbt även under enkla förhållanden, vilket gjort den till en klassisk nybörjarväxt. Ett kuriosum: bladen stänger sig delvis på natten.

Fint flikiga, ljusgröna blad i kransar runt en upprätt stjälk, mycket lik Cabomba men mjukare och tätare. Blir 30–50 cm hög. I starkt ljus blir topparna kompaktare och något ljusare.

• Temperatur: 18–28 °C.
• pH: 6,0–8,0.
• GH och KH: GH 2–20, KH 1–15.
• Näring: järn och mikronäring är oftast det som saknas i akvarier med få fiskar. Makronäring (kväve, fosfor) kommer från fisken.
• Nitrat: växter behöver nitrat. I ett kar med mycket växter och lite fisk kan det behöva tillsättas.

Ljusbehov: Lågt till medel. CO2 behövs inte alls.

Plantera stjälkar en och en, eller låt dem flyta fritt. Beskär genom att klippa av toppar och plantera om, den gamla stjälken skjuter nya skott. Växer snabbt och behöver ofta beskäras varannan vecka. Kan tappa nedre blad vid ljusbrist, klipp då och plantera om topparna.

Utmärkt i nystartade kar mot alger tack vare den snabba näringsupptagningen. De täta, fjäderlika bladen är perfekta som skydd för räk- och fiskyngel, och som lekplats för romspridande fiskar. Fungerar också som bakgrundsväxt eller flytande skugga.

Sidoskott: klipp toppar och plantera om Sätt de nya plantorna med gott om avstånd, de växer snabbt ihop.

Limnophila sessiliflora fungerar med i princip alla fiskar och räkor. Räkor betar biofilm på bladen utan att skada växten. Undvik växtätande ciklider, stora plecos som raspar på blad, och arter som gräver kraftigt i botten.

• Gula eller genomskinliga blad: järn- eller mikronäringsbrist. Gödsla.
• Alger på bladen: för mycket ljus i förhållande till näring och CO2. Korta belysningstiden.
• Växer inte: för lite ljus eller näring.
• Smälter efter inköp: normalt vid omställning från emers (luftodlad) till submers form. Nya blad kommer.

Sessiliflora är vår standardväxt i yngelkar. De täta bladen ger yngel skydd samtidigt som den snabba tillväxten håller näringen nere.

Limnophila sessiliflora: ser ut som Cabomba men är betydligt tåligare. Klarar svagt ljus och behöver inget CO2. Bladen stänger sig delvis på natten.

Rotala rotundifolia kommer från Sydostasien och är en av de mest odlade stjälkväxterna i hobbyn. Namnet rotundifolia (”rundbladig”) syftar på den emersa formen, som odlas ovanför vattnet och har runda blad. Under vattnet blir bladen smala och spetsiga, vilket ofta förvirrar den som köper en emers odlad kruka.

Smala, spetsiga blad i kransar längs stjälken. Färgen varierar från ljusgrön i svagt ljus till rosa, orange och djupröd i starkt ljus med god järntillgång. Toppen färgas först, nedre delen förblir grönare.

• Temperatur: 20–28 °C.
• pH: 5,5–7,5.
• GH och KH: GH 1–15, KH 0–10.
• Näring: järn och mikronäring är oftast det som saknas i akvarier med få fiskar. Makronäring (kväve, fosfor) kommer från fisken.
• Nitrat: växter behöver nitrat. I ett kar med mycket växter och lite fisk kan det behöva tillsättas.

Ljusbehov: Medel till högt. CO2 behövs inte, men ger betydligt rödare och tätare toppar.

Plantera stjälkar en och en med några centimeters mellanrum, de växer snabbt ihop till en buske. Beskär genom att klippa av topparna och plantera om dem, den gamla stjälken skjuter flera nya sidoskott. Behöver beskäras varannan vecka i ett välbelyst kar. Järngödsling är det som avgör färgen.

Används som mitten- eller bakgrundsväxt för färgkontrast mot gröna växter. Fungerar utmärkt i räkkar: räkorna betar biofilm på de täta stjälkarna utan att skada växten. Kan också hållas nedklippt som en låg buske i förgrunden.

Sidoskott: klipp toppar och plantera om Sätt de nya plantorna med gott om avstånd, de växer snabbt ihop.

Rotala (röd) fungerar med i princip alla fiskar och räkor. Räkor betar biofilm på bladen utan att skada växten. Undvik växtätande ciklider, stora plecos som raspar på blad, och arter som gräver kraftigt i botten.

• Gula eller genomskinliga blad: järn- eller mikronäringsbrist. Gödsla.
• Alger på bladen: för mycket ljus i förhållande till näring och CO2. Korta belysningstiden.
• Växer inte: för lite ljus eller näring.
• Smälter efter inköp: normalt vid omställning från emers (luftodlad) till submers form. Nya blad kommer.

Rotala står i våra ljusstarkare kar. Färgen står och faller med järngödslingen, i övrigt är den lika enkel som vilken stjälkväxt som helst.

Rotala (röd): rosa till djupröda toppar i starkt ljus och med järn. Blir grön i svagare ljus, vilket också är vackert. Snabbväxande, kräver regelbunden beskärning.

Trichogaster chuna beskrevs 1822 från Indien och Bangladesh, där den lever i lugna, växtrika vatten. Den är en labyrintfisk som andas atmosfärisk luft. Till skillnad från dvärggurami (T. lalius), som ofta bär på virussjukdomar från massodling, är honungsguramin tålig och fridsam, och ett betydligt bättre val för samhällsakvariet.

Hanarna blir honungsgula till orangeröda vid könsmognad, med mörk strupe och buk under lek. Honorna är beige till gråbruna med en svag längslinje. Båda könen har trådlika bukfenor som de känner av omgivningen med.

• Temperatur: 22–28 °C.
• pH: 6,0–7,5. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 2–15, KH 1–10.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 60–280 ppm.

Lugnt vatten med svag strömning. Som labyrintfisk går den upp till ytan för att andas, så luftrummet mellan vattenyta och lock ska vara varmt och fuktigt. Kraftig strömning stressar den och förstör bubbelbon.

Tät växtlighet med flytväxter är viktigast: flytväxterna används som förankring till bubbelboet och ger trygghet. Mörk botten, rötter och lövförna. Öppna ytor behövs inte, den rör sig lugnt i mellanvattnet.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Bubbelbobyggare. Hanen bygger ett bo av luftbubblor under ett flytblad, uppvaktar honan och omfamnar henne under boet. 100–300 ägg som hanen samlar upp och vaktar. Kläckning efter 1–2 dygn, ynglen frisimmande efter 3. Ta bort honan efter lek och hanen när ynglen simmar. Ynglen är mycket små: infusorier eller flytande yngelfoder första veckan. Håll luftrummet varmt och fuktigt, labyrintorganet utvecklas vid 3–4 veckors ålder.

En av de fridsammaste fiskarna som finns. Passar med Corydoras, Otocinclus, små tetror, rasboror och räkor. Undvik snabba matkonkurrenter, den äter långsamt, samt fenbitare som nyper i bukfenorna. Ett par eller en hane med två honor.

• Hanen jagar honan: efter lek. Ta ut honan när äggen är lagda.
• Äter inte: för snabba konkurrenter i karet. Mata på flera ställen.
• Ynglen dör vid 3–4 veckor: för kallt eller torrt luftrum när labyrintorganet utvecklas. Håll lock på och luften fuktig.

Vi odlar honungsgurami i lugna kar med tjockt lager flytväxter. Locket hålls på hela tiden under yngeluppfödningen, luftrummet måste vara varmt och fuktigt när labyrintorganet utvecklas.

Honungsgurami: betydligt lugnare än dvärggurami. Hanen blir honungsgul till orange vid lek. Bubbelbobyggare, lättodlad.

Sewellia lineolata beskrevs 1846 från centrala Vietnam och lever i extremt snabbströmmande, syrerika och relativt svala bergsbäckar. Kroppen är tillplattad med sammanvuxna bröst- och bukfenor som bildar en sugskiva, en anpassning för att hålla sig fast i strömmen. Den är en av de mest strömälskande akvariefiskarna som finns.

Tillplattad, gulbrun kropp med ett nätverk av mörka linjer och prickar. Hanarna är slankare med bredare huvud och små utväxter på kinderna, honorna fylligare sedda uppifrån. Mönstret varierar mellan individer.

• Temperatur: 20–25 °C.
• pH: 6,5–7,8. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 4–15, KH 2–10. Svalare än tropiskt standard: över 26 °C blir de kortlivade.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 100–280 ppm.

Kraftig strömning är det absoluta kravet. Räkna med en cirkulation på 10–20 gånger karvolymen per timme, det vill säga strömpump utöver filtret. Hög syrehalt följer av strömmen. Detta är den art där låg syrehalt oftast blir dödlig.

Släta stenar, hällar och rötter i strömmen, sand eller fint grus i lugnare partier. Anubias och javaormbunke på sten. Öppna, släta ytor att beta och sitta på är viktigare än växter. Undvik täta planteringar som bromsar strömmen.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Romspridare som gräver ner äggen i fint grus. Odlas i akvarium, men kräver rätt förhållanden: kraftig ström, svalt vatten och områden med finare grus att leka i. Ynglen betar biofilm i strömmen. Kullar är små och ynglen växer långsamt, men lyckade odlingar är vanliga i välskötta strömkar.

Fredlig och räksäker. Hanarna visar upp sig mot varandra utan att skada. Passar med andra strömälskande, svalvattenarter: Garra, danio, regnbågselritsa, vissa barbar. Undvik tropiska arter som kräver 26–28 °C och långsamma långfenade fiskar.

• Slö, andas snabbt: för lite ström och syre, eller för varmt. Vanligaste problemet.
• Magrar av: algerna räcker inte i ett rent kar. Ge spirulinatabletter och blancherad grönsak.
• Sitter stilla på glaset i dagar: ofta för varmt vatten.

Sewellia odlas i våra strömkar med kraftig pump och släta hällar. Nyckeln är kombinationen sval temperatur och riktig ström, inte bara mycket syre.

Sewellia lineolata: extremt strömälskande, kräver strömpump. Trivs svalt: 21–23 °C, inte tropiskt. Betar alger på sten och glas, räksäker.

Otocinclus är ett släkte små sugmalar från Sydamerika, med ett tjugotal arter som säljs blandade i handeln. De är bland de få fiskar som verkligen lever på alger och biofilm. Nästan alla i handeln är vildfångade och kommer stressade och undernärda, vilket förklarar den höga dödligheten första veckorna. Ett moget kar med synlig påväxt är avgörande.

Liten, brun kropp med en mörk längslinje och ljus buk, samt sugmunn. Arterna skiljs på detaljer i mönstret. Honorna blir bredare sedda uppifrån, hanarna slankare. Könsskillnaderna är små.

• Temperatur: 21–27 °C.
• pH: 6,0–7,5. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 2–12, KH 1–8.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 60–250 ppm.

God ytrörelse och måttlig strömning räcker. Undvik helt stillastående vatten, särskilt i varma, tätplanterade kar där syret sjunker nattetid.

Ett inkört kar med alger och biofilm på glas, sten och rötter. Släta ytor att beta på är viktigare än gömställen. Växter med breda blad, rötter och mörk botten. Undvik att sätta in Otocinclus i ett nystartat, kliniskt rent kar, de svälter.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Odlas sällan i akvarium, de flesta rapporterade lekar är oavsiktliga. Äggen läggs på glas och blad. De i handeln är i huvudsak vildfångade, vilket gör dem känsliga första veckorna.

Mycket fredlig och helt räksäker. Passar i nästan alla lugna kar: tetror, rasboror, Corydoras, dvärgciklider, guppy och räkor. Undvik allt som är stort nog att äta en 4 cm fisk. Håll minst 6, de är sociala och betar tillsammans.

• Dör första veckorna: vanligast av allt. Vildfångade, stressade och undernärda fiskar sätts i nystartade kar utan alger. Sätt bara in dem i ett moget kar och komplettera med gurka och zucchini direkt.
• Insjunken buk: svält. Alger räcker inte alltid, ge blancherad grönsak.
• Hänger stilla vid ytan: syrebrist eller för varmt.

Otocinclus är den art vi är noggrannast med vid inköp: de går bara i inkörda kar med synlig påväxt, och får blancherad gurka direkt från dag ett.

Otocinclus: äter alger på riktigt, till skillnad från många ”algätare”. Kräver ett inkört kar med etablerad påväxt. Håll minst 6, de är sociala.

Odessabarben dök upp i hobbyn på 1970-talet, men det dröjde till 2008 innan den beskrevs vetenskapligt som Pethia padamya från Myanmar. Namnet kommer av att den först såldes i Odessa i dåvarande Sovjetunionen. Den är tålig, fredlig och trivs i ett brett temperaturspann.

Silvergrå kropp med svarta prickar och, hos hanarna, ett brett lysande rött band längs sidan. Honorna är fylligare och saknar det röda bandet. Hanarnas färg intensifieras vid lek och i grupp med konkurrens.

• Temperatur: 22–27 °C.
• pH: 6,0–7,5. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 3–15, KH 2–10.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 80–300 ppm.

God ytrörelse och måttlig strömning räcker. Undvik helt stillastående vatten, särskilt i varma, tätplanterade kar där syret sjunker nattetid.

Tät växtlighet i kanterna med öppen simyta i mitten, mörk botten och gärna flytväxter som dämpar ljuset. Rötter och löv ger struktur och gömställen. Fisken visar mer färg och rör sig öppnare i ett kar med skugga än i ett kalt, ljust kar.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Romspridare. Konditionera gruppen, låt dem leka över lekgaller i mossa. Äggen kläcks efter 1–2 dygn, ynglen frisimmande efter 3–4. Infusorier innan artemia. En av de lättare barbarna att odla.

Fredlig stimfisk som passar med Corydoras, Ancistrus, regnbågar och lugna ciklider. Håll minst 6, gärna 8–10, med flera hanar så att färgspelet syns.

• Bleka, gömmer sig: för liten grupp, för starkt ljus eller stress från andra fiskar.
• Vita prickar: vitprickssjuka, ofta efter temperatursvängning.
• Fenröta: dålig vattenkvalitet eller fenbitare.
• Slöa, andas snabbt: syrebrist eller för hög temperatur.

Vi håller odessabarben i grupp med flera hanar, konkurrensen mellan hanarna är det som får fram det röda bandet ordentligt.

Odessabarb: hanarna får ett lysande rött band längs sidan. Tålig och fredlig, bra nybörjarbarb. Trivs i 22–26 °C, klarar svalare än många tropiska.

Haludaria fasciata beskrevs 1849 från Kerala i sydvästra Indien och hette länge Puntius fasciatus. Den kallas melonbarb för hanarnas melonröda färg vid lek. Arten kommer från kustnära floder i Västra Ghats och trivs något svalare än många tropiska fiskar.

Gulröd till melonröd kropp med tre till fyra svarta tvärband. Hanarna blir intensivt röda vid könsmognad och lek, honorna är fylligare och gulaktiga. Färgen är starkast i grupp och mot mörk botten.

• Temperatur: 22–27 °C.
• pH: 6,0–7,5. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 3–15, KH 2–10.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 80–300 ppm.

God ytrörelse och måttlig strömning räcker. Undvik helt stillastående vatten, särskilt i varma, tätplanterade kar där syret sjunker nattetid.

Tät växtlighet i kanterna med öppen simyta i mitten, mörk botten och gärna flytväxter som dämpar ljuset. Rötter och löv ger struktur och gömställen. Fisken visar mer färg och rör sig öppnare i ett kar med skugga än i ett kalt, ljust kar.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Romspridare i mossa och finbladiga växter. Konditionera med frusen föda, låt gruppen leka över lekgaller. Äggen kläcks efter 1–2 dygn. Ynglen tar infusorier första dagarna, sedan artemia. Relativt lättodlad.

Fredlig stimfisk för samhällsakvarium med Corydoras, Ancistrus, regnbågar och lugna ciklider. Håll minst 6, gärna 8. Räkyngel äts.

• Bleka, gömmer sig: för liten grupp, för starkt ljus eller stress från andra fiskar.
• Vita prickar: vitprickssjuka, ofta efter temperatursvängning.
• Fenröta: dålig vattenkvalitet eller fenbitare.
• Slöa, andas snabbt: syrebrist eller för hög temperatur.

Melonbarben leker villigt när gruppen konditionerats med frusen föda och temperaturen höjs ett par grader efter ett stort vattenbyte.

Melonbarb: melonröd kropp med svarta band hos hanar. Fredlig, passar i samhällsakvarium. Trivs något svalare än tropiskt standard.

Posthornssnäckan, Planorbella duryi, kommer ursprungligen från Nordamerika men är spridd i akvarier världen över. Skalet är plattspiralt som ett posthorn, till skillnad från de flesta snäckors torn. Den finns i flera färgformer: röd (som saknar mörkt pigment), brun, rosa och blåaktig. Till skillnad från de flesta snäckor har den rött blod med hemoglobin, vilket gör att den klarar syrefattigt vatten bättre.

Platt, spiralformat skal på 1–2,5 cm i rött, brunt, rosa eller blåsvart beroende på form. Kroppen är röd hos den röda formen. Alla är hermafroditer och kan inte könsbestämmas.

• Temperatur: 18–28 °C.
• pH: 7,0–8,2. Under pH 7 börjar skalet vittra.
• GH och KH: GH 6–20, KH 4–15. Snäckor bygger skal av kalcium: i mjukt vatten blir skalen tunna och gropiga.
• Koppar: dödligt för snäckor även i små mängder. Kontrollera mediciner och gödning.
• Nitrit och ammoniak: 0.

God syresättning och måttlig strömning. Snäckor tål varierande förhållanden men kryper upp ur vattnet om syrehalten sjunker eller vattenvärdena försämras, vilket är en användbar varningssignal.

Sand eller grus, rötter, löv och växter. Alla ytor med biofilm och alger är betesmark. Ett lock är bra: många snäckor kryper upp över vattenlinjen och kan hamna utanför karet.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Hermafrodit: två individer räcker för att starta en koloni, och de kan i vissa fall självbefrukta. Äggen läggs i genomskinliga, geléaktiga klumpar på glas och blad, 10–30 ägg per klump. Kläckning efter 2–3 veckor. Antalet snäckor styrs helt av mängden mat: minska fodret så minskar populationen.

Helt fredlig och äter inte friska växter, bara döda och murkna växtdelar. Passar med allt utom snäckätare som Helenasnäcka och Botia. Utmärkt i räkkar, den bryter ner foderrester och håller nere biofilmen. Undvik koppar.

Blivit för många? Läs Snäckplåga? Därför har du fler snäckor än du tror.

• Vittrat, gropigt skal: för mjukt eller för surt vatten. Höj GH och KH.
• Kryper upp ur vattnet: dåliga vattenvärden eller syrebrist. Testa vattnet.
• Plötslig död: koppar i medicin, gödning eller nytt vatten.
• Explosionsartad förökning: överfodring. Snäckantalet följer mängden mat, inte tvärtom.

Vi låter posthornssnäckor gå i räkkaren som städpatrull. Blir de för många är det alltid ett tecken på att vi matat för mycket, inte att snäckorna är ett problem i sig.

Posthornssnäcka: platt, spiralformat skal i rött, brunt eller blått. Äter alger, matrester och döda växtdelar. Hermafrodit: två räcker för en koloni.

”Blackworms” i handeln är oftast Lumbriculus variegatus, en nordamerikansk och europeisk sötvattensmask som lever i rent, syrerikt vatten. Äkta Tubifex, slamrörsmask, lever i näringsrika bottnar och kan bära på föroreningar från sitt ursprung, varför Lumbriculus är det säkrare valet. Båda används som levande proteinfoder och är oöverträffade för att få fiskar i lekstämning.

Trådsmala, mörkröda till bruna maskar på 2–10 cm som slingrar sig aktivt i vattnet. Rörelsen är just det som triggar bytesreflexen hos fisk. De saknar kön i praktisk mening och förökar sig genom att dela på sig.

• Förvaringstemperatur: 4–10 °C i kylskåp. Vid rumstemperatur bryts de ner snabbt.
• Vatten: rent och syrerikt. Skölj dagligen under kallt rinnande vatten.
• Hållbarhet: flera veckor i kylskåp med daglig sköljning.
• Hygien: kasta partier som luktar illa eller blivit gråa. Dåliga maskar är en vanlig smittkälla.
• Odlingsvatten: vanligt avkloreringat kranvatten fungerar.

Maskarna andas genom huden och tål inte syrefattigt, stillastående vatten. En luftsten i odlingskärlet och ett tunt vattenlager räcker. Vid förvaring i kylskåp klarar de sig utan luftning eftersom kallt vatten håller mer syre, men de måste sköljas dagligen.

Odlas enklast i en låg plastback med två till tre centimeter vatten, en bit skumgummi eller ett lager torkade löv som substrat, och en luftsten. Placeras svalt och mörkt. Matas sparsamt med fiskfoder eller mald havregryn. Skörda genom att lyfta ut skumgummit och skölja ur maskarna.

Maskarna själva äter nedbrytande organiskt material: fiskfoder, mald havregryn, döda blad. Mata odlingen sparsamt, överskott ruttnar och drar syre. Som fiskfoder ges de levande, sköljda, i små portioner.

Delar sig genom fragmentering: en mask som delas blir två nya individer. Populationen fördubblas ungefär var eller varannan vecka i en välskött odling. Ingen parning eller äggläggning behövs, vilket gör odlingen enkel att komma igång med och svår att misslyckas med så länge syret räcker.

Används som foder till nästan alla arter: Channa, ciklider, Corydoras, plecos, blåögon och regnbågsfiskar. Extra värdefullt vid konditionering inför lek och till yngel som växer. Mata i en foderkon eller små portioner, maskar som gräver ner sig i substratet och dör försämrar vattenkvaliteten.

• Maskarna dör i kylskåpet: sköljs för sällan. Skölj dagligen under kallt rinnande vatten.
• Grått eller illaluktande parti: kasta det. Dåliga maskar är en vanlig smittkälla.
• Maskar gräver ner sig i akvariet: mata mindre portioner, gärna i foderkon.
• Odlingen stannar av: för lite syre eller för varmt. Luftsten och svalare placering.

Vi odlar blackworms i låga backar med skumgummi och luftsten och håller dem svalt. Det är vårt viktigaste konditioneringsfoder inför lek, särskilt till Channa, Corydoras och plecos.

Blackworms & Tubifex: blackworms (Lumbriculus) är renare och säkrare än äkta Tubifex. Utlöser lek hos nästan alla arter. Odlas enkelt i eget kärl, förvaras i kylskåp.