Marosatherina ladigesi beskrevs 1936 från Marosfloden på Sulawesi och tillhör en egen familj, Telmatherinidae, skild från de papuanska regnbågsfiskarna. Den lever i klara, snabbrinnande kalkrika bäckar, och kravet på hårt, basiskt vatten är det som oftast förbises. Arten är hotad i naturen, allt i handeln bör vara odlat.

Genomskinlig till silvrig kropp med en lysande blå längslinje. Hanarna utvecklar långa gula trådlika förlängningar i rygg- och analfenan, honorna saknar dem helt. Könsskillnaden är därför mycket tydlig.

• Temperatur: 24–28 °C.
• pH: 7,2–8,5. Regnbågsfiskar och blåögon vill oftast ha neutralt till lätt basiskt vatten, till skillnad från de flesta sydamerikaner.
• GH och KH: GH 8–25, KH 5–18. Medelhårt vatten passar bäst, svenskt kranvatten fungerar oftast direkt.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 200–450 ppm.

Regnbågsfiskar och blåögon kommer från strömmande, syrerika vatten. God ytrörelse och måttlig till tydlig strömning är viktigt, både för syret och för att de ska simma naturligt. Ett filter med utlopp längs långsidan ger en cirkulation som de gärna simmar mot.

Öppen simyta på längden är viktigare än volym. Plantera tätt i kanterna och bakåt, lämna mitten fri. Mörk botten och lite flytväxter förstärker färgerna. Lock behövs, de hoppar. Rötter och stenar för struktur, men aldrig så att simbanan bryts.

Allätare som tar foder i mellanvattnet och vid ytan. Flingor och små granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg. Munnen är liten hos blåögon, foderstorleken måste anpassas.

Kontinuerlig lekare: honan lägger några få ägg om dagen i mossa, växtrötter eller en lekmopp, där de fastnar med klibbtrådar. Äggen är stora och kläcks efter 7–14 dygn beroende på temperatur. Enklaste metoden är att lyfta ut moppen eller mossan till ett kläckkar varannan dag, så får man en jämn ström av yngel istället för en enda kull. Ynglen är små och behöver infusorier eller flytande yngelfoder första dagarna, sedan nykläckt artemia.

Celebesregnbågen är fredlig och passar i lugna till livliga samhällsakvarium med Corydoras, Ancistrus, tetror, rasboror och andra regnbågsfiskar. Passar bra ihop med andra arter som vill ha hårt vatten, som guppy och blåögon. Håll den i grupp, en ensam individ blir skygg och färglös. Fler honor än hanar ger lugnare grupp och mer färgspel mellan hanarna.

• Bleka, gömmer sig: för liten grupp eller för lite simutrymme. Regnbågsfiskar behöver stim och längd.
• Hoppar ut: vanligt hos nykomna fiskar. Lock på.
• Slöa, andas snabbt: för lite syre eller för varmt.
• Hanarna slåss: normalt färgspel om könsfördelningen är sned. Fler honor än hanar.

Regnbågsfiskar och blåögon leker kontinuerligt i mossa eller lekmoppar. Vi flyttar moppen till ett kläckkar med jämna mellanrum istället för att flytta fiskarna, det ger en jämn ström av yngel.

Marosatherina ladigesi: hanarna får långa gula trådar i fenorna. Vill ha hårt, basiskt vatten, inte mjukt. Kräver strömning och gott om syre.

Pseudomugil gertrudae beskrevs 1911 och finns i norra Australien och södra Papua, ofta i mjuka, tanninfärgade skogsvatten. Den är ett av de minsta blåögonen och skiljer sig från de andra genom att föredra mjukare och surare vatten. Olika lokalformer skiljer sig i prickmönster och färg.

Genomskinlig till gulaktig kropp med svarta prickar i fenorna och lysande blå ögon. Hanarna har kraftigt förlängda, fjäderlika fenstrålar som de spärrar ut mot varandra, honorna är slätare och blekare. Hanarna når full fenutveckling vid 6–8 månader.

• Temperatur: 22–28 °C.
• pH: 5,5–7,5. Regnbågsfiskar och blåögon vill oftast ha neutralt till lätt basiskt vatten, till skillnad från de flesta sydamerikaner.
• GH och KH: GH 2–12, KH 1–8. Medelhårt vatten passar bäst, svenskt kranvatten fungerar oftast direkt.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 50–220 ppm.

Regnbågsfiskar och blåögon kommer från strömmande, syrerika vatten. God ytrörelse och måttlig till tydlig strömning är viktigt, både för syret och för att de ska simma naturligt. Ett filter med utlopp längs långsidan ger en cirkulation som de gärna simmar mot.

Öppen simyta på längden är viktigare än volym. Plantera tätt i kanterna och bakåt, lämna mitten fri. Mörk botten och lite flytväxter förstärker färgerna. Lock behövs, de hoppar. Rötter och stenar för struktur, men aldrig så att simbanan bryts.

Allätare som tar foder i mellanvattnet och vid ytan. Flingor och små granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg. Munnen är liten hos blåögon, foderstorleken måste anpassas.

Kontinuerlig lekare: honan lägger några få ägg om dagen i mossa, växtrötter eller en lekmopp, där de fastnar med klibbtrådar. Äggen är stora och kläcks efter 10–20 dygn, längre än hos de flesta akvariefiskar. Enklaste metoden är att lyfta ut moppen till ett kläckkar varannan dag. Ynglen är mycket små och behöver infusorier eller flytande yngelfoder de första dagarna innan de klarar nykläckt artemia. Blåögon är kortlivade, så kontinuerlig odling är enda sättet att behålla stammen.

Pseudomugil gertrudae är fredlig men liten, och passar bäst i nanokar eller lugna samhällsakvarium med dvärgcorydoras, räkor, Otocinclus och andra små arter. Undvik allt som är stort nog att svälja en 3 cm fisk, samt snabba matkonkurrenter. Håll minst 8–10 med övervikt hanar, hanarnas färgspel mot varandra är en stor del av behållningen.

• Bleka, gömmer sig: för liten grupp eller för lite simutrymme. Regnbågsfiskar behöver stim och längd.
• Hoppar ut: vanligt hos nykomna fiskar. Lock på.
• Slöa, andas snabbt: för lite syre eller för varmt.
• Hanarna slåss: normalt färgspel om könsfördelningen är sned. Fler honor än hanar.

Regnbågsfiskar och blåögon leker kontinuerligt i mossa eller lekmoppar. Vi flyttar moppen till ett kläckkar med jämna mellanrum istället för att flytta fiskarna, det ger en jämn ström av yngel.

Pseudomugil gertrudae: bara 2,5–3 cm, ett av de minsta blåögonen. Svarta prickar och långa fenstrålar hos hanar. Vill ha mjukare, surare vatten än furcatus.

Pseudomugil tenellus beskrevs 1964 från Northern Territory i Australien, där den lever i klara skogsbäckar och lagunkanter. Namnet betyder ”ömtålig” och syftar på den späda kroppsbyggnaden. Den är ovanligare i handeln än furcatus och luminatus och odlas i liten skala.

Halvgenomskinlig kropp med gulaktigt skimmer och lysande blå ögon. Hanarna har kraftigt förlängda gula fenstrålar i rygg- och analfena, honorna är slätare och blekare. Hanarnas fenor når full längd vid 8–10 månader.

• Temperatur: 22–28 °C.
• pH: 6,5–8,0. Regnbågsfiskar och blåögon vill oftast ha neutralt till lätt basiskt vatten, till skillnad från de flesta sydamerikaner.
• GH och KH: GH 5–15, KH 3–10. Medelhårt vatten passar bäst, svenskt kranvatten fungerar oftast direkt.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 100–300 ppm.

Regnbågsfiskar och blåögon kommer från strömmande, syrerika vatten. God ytrörelse och måttlig till tydlig strömning är viktigt, både för syret och för att de ska simma naturligt. Ett filter med utlopp längs långsidan ger en cirkulation som de gärna simmar mot.

Öppen simyta på längden är viktigare än volym. Plantera tätt i kanterna och bakåt, lämna mitten fri. Mörk botten och lite flytväxter förstärker färgerna. Lock behövs, de hoppar. Rötter och stenar för struktur, men aldrig så att simbanan bryts.

Allätare som tar foder i mellanvattnet och vid ytan. Flingor och små granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg. Munnen är liten hos blåögon, foderstorleken måste anpassas.

Kontinuerlig lekare: honan lägger några få ägg om dagen i mossa, växtrötter eller en lekmopp, där de fastnar med klibbtrådar. Äggen är stora och kläcks efter 10–20 dygn, längre än hos de flesta akvariefiskar. Enklaste metoden är att lyfta ut moppen till ett kläckkar varannan dag. Ynglen är mycket små och behöver infusorier eller flytande yngelfoder de första dagarna innan de klarar nykläckt artemia. Blåögon är kortlivade, så kontinuerlig odling är enda sättet att behålla stammen.

Pseudomugil tenellus är fredlig men liten, och passar bäst i nanokar eller lugna samhällsakvarium med dvärgcorydoras, räkor, Otocinclus och andra små arter. Undvik allt som är stort nog att svälja en 3 cm fisk, samt snabba matkonkurrenter. Håll minst 8–10 med övervikt hanar, hanarnas färgspel mot varandra är en stor del av behållningen.

• Bleka, gömmer sig: för liten grupp eller för lite simutrymme. Regnbågsfiskar behöver stim och längd.
• Hoppar ut: vanligt hos nykomna fiskar. Lock på.
• Slöa, andas snabbt: för lite syre eller för varmt.
• Hanarna slåss: normalt färgspel om könsfördelningen är sned. Fler honor än hanar.

Regnbågsfiskar och blåögon leker kontinuerligt i mossa eller lekmoppar. Vi flyttar moppen till ett kläckkar med jämna mellanrum istället för att flytta fiskarna, det ger en jämn ström av yngel.

Pseudomugil tenellus: gula, förlängda fenstrålar hos hanar. Ovanlig i handeln, odlad hos oss. Kräver lugnt kar utan konkurrens.

Melanotaenia trifasciata beskrevs 1922 från norra Australien och finns i ett stort antal lokalformer som skiljer sig kraftigt i färg, från Goyder River med blått och orange till Blyth River med rött. Den räknas som en av de vackraste regnbågsfiskarna men kräver plats och tid för att nå full färg.

Hanarna har ett skarpt svart längsband, blå till grön rygg, orange till röd bakkropp och röda fenkanter, samt hög rygg. Honorna är slankare och mattare med svagare band. Färgerna varierar med lokalform och når full styrka vid 2 års ålder.

• Temperatur: 22–28 °C.
• pH: 6,5–8,0. Regnbågsfiskar och blåögon vill oftast ha neutralt till lätt basiskt vatten, till skillnad från de flesta sydamerikaner.
• GH och KH: GH 5–20, KH 3–12. Medelhårt vatten passar bäst, svenskt kranvatten fungerar oftast direkt.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 120–350 ppm.

Regnbågsfiskar och blåögon kommer från strömmande, syrerika vatten. God ytrörelse och måttlig till tydlig strömning är viktigt, både för syret och för att de ska simma naturligt. Ett filter med utlopp längs långsidan ger en cirkulation som de gärna simmar mot.

Öppen simyta på längden är viktigare än volym. Plantera tätt i kanterna och bakåt, lämna mitten fri. Mörk botten och lite flytväxter förstärker färgerna. Lock behövs, de hoppar. Rötter och stenar för struktur, men aldrig så att simbanan bryts.

Allätare som tar foder i mellanvattnet och vid ytan. Flingor och små granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg. Munnen är liten hos blåögon, foderstorleken måste anpassas.

Kontinuerlig lekare: honan lägger några få ägg om dagen i mossa, växtrötter eller en lekmopp, där de fastnar med klibbtrådar. Äggen är stora och kläcks efter 7–14 dygn beroende på temperatur. Enklaste metoden är att lyfta ut moppen eller mossan till ett kläckkar varannan dag, så får man en jämn ström av yngel istället för en enda kull. Ynglen är små och behöver infusorier eller flytande yngelfoder första dagarna, sedan nykläckt artemia.

Trifasciata är fredlig och passar i lugna till livliga samhällsakvarium med Corydoras, Ancistrus, tetror, rasboror och andra regnbågsfiskar. Blanda inte lokalformer om du vill odla rent. Håll den i grupp, en ensam individ blir skygg och färglös. Fler honor än hanar ger lugnare grupp och mer färgspel mellan hanarna.

• Bleka, gömmer sig: för liten grupp eller för lite simutrymme. Regnbågsfiskar behöver stim och längd.
• Hoppar ut: vanligt hos nykomna fiskar. Lock på.
• Slöa, andas snabbt: för lite syre eller för varmt.
• Hanarna slåss: normalt färgspel om könsfördelningen är sned. Fler honor än hanar.

Regnbågsfiskar och blåögon leker kontinuerligt i mossa eller lekmoppar. Vi flyttar moppen till ett kläckkar med jämna mellanrum istället för att flytta fiskarna, det ger en jämn ström av yngel.

Regnbågsfisk trifasciata: svart längsband och röda fenor hos hanar. Många lokalformer med olika färg. Blir 10–12 cm, behöver 250 liter.