Otocinclus är ett släkte små sugmalar från Sydamerika, med ett tjugotal arter som säljs blandade i handeln. De är bland de få fiskar som verkligen lever på alger och biofilm. Nästan alla i handeln är vildfångade och kommer stressade och undernärda, vilket förklarar den höga dödligheten första veckorna. Ett moget kar med synlig påväxt är avgörande.

Liten, brun kropp med en mörk längslinje och ljus buk, samt sugmunn. Arterna skiljs på detaljer i mönstret. Honorna blir bredare sedda uppifrån, hanarna slankare. Könsskillnaderna är små.

• Temperatur: 21–27 °C.
• pH: 6,0–7,5. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 2–12, KH 1–8.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 60–250 ppm.

God ytrörelse och måttlig strömning räcker. Undvik helt stillastående vatten, särskilt i varma, tätplanterade kar där syret sjunker nattetid.

Ett inkört kar med alger och biofilm på glas, sten och rötter. Släta ytor att beta på är viktigare än gömställen. Växter med breda blad, rötter och mörk botten. Undvik att sätta in Otocinclus i ett nystartat, kliniskt rent kar, de svälter.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Odlas sällan i akvarium, de flesta rapporterade lekar är oavsiktliga. Äggen läggs på glas och blad. De i handeln är i huvudsak vildfångade, vilket gör dem känsliga första veckorna.

Mycket fredlig och helt räksäker. Passar i nästan alla lugna kar: tetror, rasboror, Corydoras, dvärgciklider, guppy och räkor. Undvik allt som är stort nog att äta en 4 cm fisk. Håll minst 6, de är sociala och betar tillsammans.

• Dör första veckorna: vanligast av allt. Vildfångade, stressade och undernärda fiskar sätts i nystartade kar utan alger. Sätt bara in dem i ett moget kar och komplettera med gurka och zucchini direkt.
• Insjunken buk: svält. Alger räcker inte alltid, ge blancherad grönsak.
• Hänger stilla vid ytan: syrebrist eller för varmt.

Otocinclus är den art vi är noggrannast med vid inköp: de går bara i inkörda kar med synlig påväxt, och får blancherad gurka direkt från dag ett.

Otocinclus: äter alger på riktigt, till skillnad från många ”algätare”. Kräver ett inkört kar med etablerad påväxt. Håll minst 6, de är sociala.

Haludaria fasciata beskrevs 1849 från Kerala i sydvästra Indien och hette länge Puntius fasciatus. Den kallas melonbarb för hanarnas melonröda färg vid lek. Arten kommer från kustnära floder i Västra Ghats och trivs något svalare än många tropiska fiskar.

Gulröd till melonröd kropp med tre till fyra svarta tvärband. Hanarna blir intensivt röda vid könsmognad och lek, honorna är fylligare och gulaktiga. Färgen är starkast i grupp och mot mörk botten.

• Temperatur: 22–27 °C.
• pH: 6,0–7,5. Stabilitet före exakt värde.
• GH och KH: GH 3–15, KH 2–10.
• Nitrit och ammoniak: 0. Nitrat under 25 mg/l.
• TDS: 80–300 ppm.

God ytrörelse och måttlig strömning räcker. Undvik helt stillastående vatten, särskilt i varma, tätplanterade kar där syret sjunker nattetid.

Tät växtlighet i kanterna med öppen simyta i mitten, mörk botten och gärna flytväxter som dämpar ljuset. Rötter och löv ger struktur och gömställen. Fisken visar mer färg och rör sig öppnare i ett kar med skugga än i ett kalt, ljust kar.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Romspridare i mossa och finbladiga växter. Konditionera med frusen föda, låt gruppen leka över lekgaller. Äggen kläcks efter 1–2 dygn. Ynglen tar infusorier första dagarna, sedan artemia. Relativt lättodlad.

Fredlig stimfisk för samhällsakvarium med Corydoras, Ancistrus, regnbågar och lugna ciklider. Håll minst 6, gärna 8. Räkyngel äts.

• Bleka, gömmer sig: för liten grupp, för starkt ljus eller stress från andra fiskar.
• Vita prickar: vitprickssjuka, ofta efter temperatursvängning.
• Fenröta: dålig vattenkvalitet eller fenbitare.
• Slöa, andas snabbt: syrebrist eller för hög temperatur.

Melonbarben leker villigt när gruppen konditionerats med frusen föda och temperaturen höjs ett par grader efter ett stort vattenbyte.

Melonbarb: melonröd kropp med svarta band hos hanar. Fredlig, passar i samhällsakvarium. Trivs något svalare än tropiskt standard.

Posthornssnäckan, Planorbella duryi, kommer ursprungligen från Nordamerika men är spridd i akvarier världen över. Skalet är plattspiralt som ett posthorn, till skillnad från de flesta snäckors torn. Den finns i flera färgformer: röd (som saknar mörkt pigment), brun, rosa och blåaktig. Till skillnad från de flesta snäckor har den rött blod med hemoglobin, vilket gör att den klarar syrefattigt vatten bättre.

Platt, spiralformat skal på 1–2,5 cm i rött, brunt, rosa eller blåsvart beroende på form. Kroppen är röd hos den röda formen. Alla är hermafroditer och kan inte könsbestämmas.

• Temperatur: 18–28 °C.
• pH: 7,0–8,2. Under pH 7 börjar skalet vittra.
• GH och KH: GH 6–20, KH 4–15. Snäckor bygger skal av kalcium: i mjukt vatten blir skalen tunna och gropiga.
• Koppar: dödligt för snäckor även i små mängder. Kontrollera mediciner och gödning.
• Nitrit och ammoniak: 0.

God syresättning och måttlig strömning. Snäckor tål varierande förhållanden men kryper upp ur vattnet om syrehalten sjunker eller vattenvärdena försämras, vilket är en användbar varningssignal.

Sand eller grus, rötter, löv och växter. Alla ytor med biofilm och alger är betesmark. Ett lock är bra: många snäckor kryper upp över vattenlinjen och kan hamna utanför karet.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Hermafrodit: två individer räcker för att starta en koloni, och de kan i vissa fall självbefrukta. Äggen läggs i genomskinliga, geléaktiga klumpar på glas och blad, 10–30 ägg per klump. Kläckning efter 2–3 veckor. Antalet snäckor styrs helt av mängden mat: minska fodret så minskar populationen.

Helt fredlig och äter inte friska växter, bara döda och murkna växtdelar. Passar med allt utom snäckätare som Helenasnäcka och Botia. Utmärkt i räkkar, den bryter ner foderrester och håller nere biofilmen. Undvik koppar.

• Vittrat, gropigt skal: för mjukt eller för surt vatten. Höj GH och KH.
• Kryper upp ur vattnet: dåliga vattenvärden eller syrebrist. Testa vattnet.
• Plötslig död: koppar i medicin, gödning eller nytt vatten.
• Explosionsartad förökning: överfodring. Snäckantalet följer mängden mat, inte tvärtom.

Vi låter posthornssnäckor gå i räkkaren som städpatrull. Blir de för många är det alltid ett tecken på att vi matat för mycket, inte att snäckorna är ett problem i sig.

Posthornssnäcka: platt, spiralformat skal i rött, brunt eller blått. Äter alger, matrester och döda växtdelar. Hermafrodit: två räcker för en koloni.

Anentome helena kommer från Sydostasien och är en rovsnäcka som jagar andra snäckor. Den används därför som biologisk kontroll mot snäckexplosioner. Till skillnad från sina byten förökar den sig långsamt och tar aldrig över ett kar. När snäckorna tar slut övergår den till foderrester och kött.

Konformat skal på 1,5–2,5 cm med tydliga gula och mörkbruna spiralband, samt en synlig sifon som den använder för att lukta sig fram till byten. Könen är skilda men syns inte utvändigt.

• Temperatur: 18–28 °C.
• pH: 7,0–8,2. Under pH 7 börjar skalet vittra.
• GH och KH: GH 6–20, KH 4–15. Snäckor bygger skal av kalcium: i mjukt vatten blir skalen tunna och gropiga.
• Koppar: dödligt för snäckor även i små mängder. Kontrollera mediciner och gödning.
• Nitrit och ammoniak: 0.

God syresättning och måttlig strömning. Snäckor tål varierande förhållanden men kryper upp ur vattnet om syrehalten sjunker eller vattenvärdena försämras, vilket är en användbar varningssignal.

Sand eller grus, rötter, löv och växter. Alla ytor med biofilm och alger är betesmark. Ett lock är bra: många snäckor kryper upp över vattenlinjen och kan hamna utanför karet.

Allätare. Flingor och granulat som bas, kompletterat med frusen artemia, daphnia, cyclops och mygglarver. Levande föda triggar lek och färg.

Till skillnad från posthorns- och sandsnäckor har den skilda kön och lägger enstaka ägg, ett i taget, i genomskinliga fyrkantiga kapslar på hårda ytor. Ungarna gräver ner sig i substratet i flera månader innan de syns. Förökningen är långsam och blir aldrig ett problem.

Fredlig mot fisk och vuxna räkor, men äter andra snäckor och kan ta räkyngel och mycket små, försvagade räkor. I ett räkkar där du odlar bör den undvikas. Passar utmärkt i ett kar som drabbats av snäckexplosion. Behöver kompletterande foder när snäckorna tagit slut.

• Vittrat, gropigt skal: för mjukt eller för surt vatten. Höj GH och KH.
• Kryper upp ur vattnet: dåliga vattenvärden eller syrebrist. Testa vattnet.
• Plötslig död: koppar i medicin, gödning eller nytt vatten.
• Explosionsartad förökning: överfodring. Snäckantalet följer mängden mat, inte tvärtom.

Vi använder Helenasnäckor i kar som fått för mycket snäckor, aldrig i räkodlingskaren. De arbetar långsamt men stadigt och blir aldrig ett problem i sig.

Helenasnäcka: jagar och äter posthorns- och sandsnäckor. Förökar sig långsamt, tar inte över karet. Kan ta räkyngel, men lämnar vuxna räkor ifred.